Det blåser lätt bris, knappt tvåsiffrigt i sekundmeter, den majonsdagsförmiddag som vi tar plats på Lurö II. Björn Örnvald har ganska nyligen gått in som delägare i familjeföretaget Luröbåten och hälsar oss välkomna till Ekenäs småbåthamn.

– Så ni är nyfikna på Aila? Hon ser sig ganska lik ut, vetni. Ligger rätt stabilt på sin hylla, säger den reslige 31-åringen.

Ja, hon gör ju det. Vattenståndet var ovanligt högt våren 2008. När fartyget slet sig från förtöjningen vid Gaperhult och drev söderut tog det några timmar innan hon nådde Södra Trädgårdsholmen, strax sydost om Lurö. Det brakade till – och så kom skeppet till vila.

Vilket markerade starten på en byråkratisk cirkus som än till dags dato pågår, om än numera i en sorts passiv-aggressiv limboversion.

Men först vill vi kika på huvudrollsinnehaverskan.

Färden ut tar ganska precis en timme, och Björn Örnvald fyller under tiden i med sina reflektioner. I början när media rapporterade som mest fanns ett intresse, förklarar han. Folk chartrade turer enkom för att åka ut och föreviga vraket.

Med tiden har det avtagit.

– Nu tänker man mest att det är rätt sanslöst att båten bara får ligga här, år efter år. Man får ju böter för att ha slängt saker fel på sopstationen, eller för att ha en skräpig tomt. Men det här går tydligen bra, säger han och ler snett.

Kontrasten blir inte mindre skarp av att den vackra skärgården söder om Värmlandsnäs sedan 1967 är skyddad som naturreservat. 15 000 hektar, varav 800 hektar land fördelat på cirka 250 öar.

På länsstyrelsens hemsida kan man läsa om spåren från det forna skärgårdsjordbruket, om lindbeståndet på Stora Bratt och häckande grågäss, havstrutar och storlom.

Listan på föreskrifter om vad man inte får göra i området är lång. En av dem framstår som lite komisk: ”Förbjudet att förtöja båt eller husbåt mer än två (2) dygn i sträck på samma plats”. Aila närmar sig sakta men säkert dygn 3 000.

Vi glider upp mot farkosten, som för övrigt fyllde jämna 100 år samma år som hon förliste. Det börjar synas. Rostangreppen på sidorna framträder tydligt. En och annan har vågat sig över för att plocka till sig souvenirer.

Och någon anonym sprayfärgförsedd humorist har döpt om båten till ”Titanic”.

Björn Örnvald skrockar:

– På ett sätt kan man ju säga att det här ger en bra bild av hur det såg ut i Vänern under många år. Varenda storm var det nån båt som förliste eller gick på grund. Men nu är det ju 2016...

Vi återvänder till land och ringer upp Lars-Ove Olsson, länsjurist på länsstyrelsen och engagerad i fallet från början. Han suckar när han hör ämnet, men får snart upp ångan. Att Aila står kvar där den står är ”förskräckligt, naturligtvis”.

Men som läget är i dag, menar han: oundvikligt.

– För att Aila ska bärgas krävs, som jag ser det, två saker. Att ägaren får ihop de pengar det kostar. Och att hans anseende på något sätt förbättras så att någon hamn tar emot honom. Han har ju en förhistoria.

Olsson syftar främst på den gamla fiskebåten Björg, som i början av årtusendet sjönk i Örsholmsådran i Karlstad. Hon bärgades av kommunen, sjönk igen, bärgades igen – och sjönk igen. En lång rättsprocess följde, som mynnade i att Karlstads kommun vann. Ägaren skulle betala bärgningarna och se till att båten togs upp ur vattnet för gott.

Så har givetvis inte skett.

Och det var därför som kommunen sa blankt nej till ägaren den där gången, våren 2008. Vad som hade hänt om inte bogserbåten fått problem och tvingats lägga till på Värmlandsnäs – varpå Aila slet sig och drev iväg till sin sista (?) vila – är oklart.

Det vi vet är att ägaren förra året stämde Karlstads kommun på en miljon kronor. För att han inte fick komma in i hamnen. Ett sista halmstrå, kan tyckas – men processen är ännu inte avgjord.

Lars-Ove Olsson igen:

– Många undrar varför inte myndigheterna gör något. Men vi har sannerligen försökt. Vi utfärdade tidigt ett föreläggande riktat till ägaren om att ta bort båten, med hot om vite. Men han hade inga medel.

Länsstyrelsen var därefter inne på att bärga båten och skrota den. Intäkterna från skrotningen skulle ha bekostat insatsen. Det sprack dels för att skrotvärdet inte täckte kostnaderna, dels för att det finns ett pantbrev på båten. Vilket innebär att den är belånad, vilket innebär att alla insatser kompliceras ytterligare.

Sjöfartsverket var också inkopplat, men kunde inget göra. Säffle kommun försökte hävda att det handlade om nedskräpning, ett ärende som gick hela vägen till mark- och miljödomstolen.

Men rätten ansåg att båtens värde är så pass högt att den inte kan betraktas som skräp.

Och där, likt en sekelgammal skuta på fri drift mot stenig grynna, strandade myndighetsärendet. För gott?

Lars-Ove Olsson är rädd för det.

– Det har gjorts noggranna kontroller och båten är ingen akut miljöfara, det finns ingen olja kvar. Därmed blir det en fråga om resurser: ska skattebetalarna verkligen stå för notan? Det kommer säkert att kosta bortåt en miljon.

• Hade det varit ett mindre problem om båten sjunkit?

– Ja, det skulle jag absolut säga. Nu står hon ju därute i naturreservatet som en ständig påminnelse.

Den troligen sista striden är stämningen, som ägaren för mer än ett år sedan lämnade över till Värmlands tingsrätt. Den 59-årige Karlstadsbon kräver en miljon kronor, vilket han anser motsvarar det han skulle ha fått ut vid en skrotning 2008.

Förre kommunchefen Bengt Kjellberg, 72, har anlitats som konsult för att sköta fallet för Karlstads kommuns räkning:

– Det är ju förskräckligt att båten står kvar där ute, men det kan inte gärna vara Karlstads kommuns ansvar. Kommunen har rätt att avgöra vilka som får angöra hamnområdet, och här fanns det uppenbara säkerhetsskäl att inte tillåta det. Men egentligen är det en ickefråga: båten lade sig ju på grund och kunde aldrig tas in till hamn.

• Hur orolig är du inför tingsrättens utslag?

– Inte särskilt orolig.

Och med allt detta sagt återstår egentligen bara en sak. Ägaren själv. Vad säger han om hela denna sorgliga historia? Han har tidigare inte varit pigg på att meddela sig via media. Har kanske de åtta åren fått honom att mjukna på den punkten..?

– VF sa du? Jag har inget att säga. Jag bryr mig inte om det där.

 

 

Fakta

Aila af Karlstad

• Byggnadsår: 1908

• Material: Stål

• Längd: 31,97 meter

• Bredd: 6,88 meter

• Maskin: Cummins NVH12

• Maskineffekt: 330 KW.

 

Bakgrund

Detta har hänt

• Under det första dryga halvseklet användes skeppet bland annat för transport av spannmål och zink, men på 1970-talet fick Aila vila i inre hamn i Karlstad. Där var hon restaurangbåt under namnet Skutan.

• 2007 hade hon tjänstgjort en tid på liknande sätt i Lidköping, men sjönk i hamnen. En frusen vattenledning var orsaken och Lidköpings kommun stod för bärgningen. Det var då som den i dag 59-årige Karlstadsbon köpte båten, i avsikt att frakta båten hem till Karlstad för skrotning.

• Sjöfartsinspektionen la ett förbud på Aila att lämna hamnen, då hon var i dåligt skick. Karlstads kommun vägrade släppa in båten av samma skäl, samt det faktum att man haft mångåriga bekymmer kring det sjunkna vraket Björg som ägdes av samme Karlstadsbo.

• Trots detta inleddes färden norrut våren 2008, men ungefär halvvägs fick bogserbåten som drog Aila problem. Man tvingades avbryta vid Gaperhult. Där slet sig skeppet – som drev söderut och lade sig på grund vid Södra Trädgårdsholmen, sydost om Lurö. Mitt i naturreservatet.

• Därefter har turerna varit många. Länsstyrelsen har förelagt ägaren att bärga skeppet, under hot om vite. Mannen har dock inga utmätningsbara tillgångar. Säffle kommun har försökt driva frågan som ett nedskräpningsärende, men det blev stopp i mark- och miljödomstolen då skeppets värde inte är försumbart.

• Ifjol stämde ägaren Karlstads kommun på drygt en miljon kronor, då han inte ansåg att man hade rätt att hindra honom från att komma in i hamnen med Aila. Någon dom har ännu inte meddelats.