Det 58:e amerikanska presidentvalet är fortfarande nio månader bort, men valfebern har redan länge varit hög. Delvis eftersom Barack Obama gör sin sista period och båda partierna måste hitta helt nya kandidater.
Men mest tack vare – eller ska vi säga på grund av – en osannolik figur i den normalt tämligen slätstrukna politiska världen.
Donald Trump.
Lennart Pehrson drar ljudligt efter andan, över telefonledningen från New York.
– Jaa. Jag har ju träffat honom, flera gånger faktiskt. En gång på hans kontor i Trump Tower. Jag kom upp där och såg mig omkring – väggarna var tapetserade med bilder på honom. Tidningsomslag, bilder tillsammans med politiker och fotomodeller och kändisar, det tog aldrig slut. Karln har ett fullständigt enormt ego.
Inför det första primärvalet, eller snarare nomineringsmötet (caucus) som det kallas i Iowa, leder denne excentriske multimiljardär fortfarande republikanernas race till kandidaturen. Trots uttalanden som kränkt såväl kvinnor som svarta, mexikaner, muslimer och ett antal grupperingar till.
• Hur ska man förstå hans framgångar?
– Jag skulle säga att Trump är ett symtom. Förståsigpåarna har underskattat den enorma ilskan och besvikelsen hos en stor del av det amerikanska folket. De känner sig svikna av etablissemanget, upplever att politikerna i Washington skor sig själva och inte gör något åt deras problem.
– I Europa har det tagit sig lite andra uttryck – som SD i Sverige, LePen i Frankrike, de konservativa högerregeringarna i Polen och Ungern. Men det är samma typ av mekanismer. Trump behöver inte söka stöd från särintressen och finansiärer, han står fri från politiken, han tilltalar många av de som förlorat mest på utvecklingen.
• Vilken betydelse har primärvalen?
– Hittills har vi bara haft opinionsmätningar att gå efter, nu får man ett konkret resultat. Med bra val i Iowa och New Hampshire får man vind i ryggen, framgång brukar föda framgång. Men det är långt ifrån säkert, så man ska ta det med en nypa salt.
• Hur ser du på demokraternas kandidater?
– Bernie Sanders har gett Hillary Clinton överraskande bra motstånd. Han är lite av andra sidan av Trump-myntet, med sin aggressiva kritik mot inkomstskillnaderna och makt-rikedomskoncentrationen hos en liten elit. Det är inte ovanligt att man hör amerikaner säga ”Jag lutar åt Sanders, men det kan lika gärna bli Trump”.
• Hur förklarar man det?
– Höger-vänsterskalan fungerar inte alls på samma sätt i USA som i Sverige eller Västeuropa. Många som inte skulle gynnas ekonomiskt av republikanerna väljer ändå dem för deras inställning till allt från abort till invandring eller skatter. Eller ”big government”, som är ett rött skynke för många.
Genom arbetet med sina böcker menar Lennart Pehrson att han fått en djupare förståelse för landet han lever i. Det är till exempel lätt att glömma alla kriser detta land faktiskt tagit sig igenom och gått stärkta ur, påpekar han. Allt från den avgrundsdjupa depressionen på 1930-talet till splittringen under medborgarrättsrörelsen och Vietnamkriget några årtionden senare.
• Så det vi ser är inte början till slutet för USA som stormakt?
– Det skulle det i och för sig mycket väl kunna vara. Imperier har fallit förr. Men det finns inte några riktiga alternativ ute i världen, ingen annan som kan axla USA:s roll utrikespolitiskt. Och ekonomin går faktiskt bättre nu än på länge.
– Men visst – om Trump skulle bli president är det svårt att förutse konsekvenserna. Jag tror i alla fall inte att det skulle förbättra landets anseende ute i världen...
Fakta:
Lennart Pehrson
• Ålder: 62
• Bor: New York (sedan 1984).
• Bakgrund: Född i Säffle, uppväxt i Karlstad, har jobbat som journalist för bland annat Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Dagens Industri. Har skrivit fem böcker om USA – bland annat om Kennedyfamiljen, åren efter 11 septemberattacken och om den svenska utvandringen till USA.
• Just nu: Skriver på en bok om Charles Lindbergh, som var landets store hjälte efter sin ensamflygning över Atlanten men som senare kom att betraktas som en förrädare för sin protyska hållning under andra världskriget.